gravsten
Har haft ett djupt samtal med min farmor.
Hon undrade vad jag tyckte skulle ske när det är dags för minneslund eller gravsten.
GRAVSTEN TACK ! Att sitta vid en minneslund och se ut över alla blommor och inte ha en aning om vart ens anhöriga ligger är för mig helt märkligt. Inte vill jag de, jag vill ha en sten , en plats där jag vet att de är begravda, tända ljus sätta blommor, ta med mina barn och förklara för dem vilka personer de var mm. Jag vill själv ha en sten, en plats där man kanske på något sätt finner ro. Jag berättade även för min farmor att om någon i min släkt skulle säga att de ska vara i minneslunden så skulle jag kriga för att de fick en gravsten, allternativ att en urna skulle bevaras hos mig. Vill verkligen inte ha en minneslund, där olika själar korsar varandra och man inte ha en aning om vart mina nära och kära befinner sig. Jag har min gammelmorfar som ligger i lunden, men han kan lika gärna ligga åt höger eller vänster, hur vet jag ens att han finns där? Finns ca 45-50 vaser , men de måste vara fler som är begravda där?! Så de sprider kanske ut askan lite här och var. Nej tack ! Jag ifrågasatte min farmor vad hon skulle vilja om jag dog, skulle hon hellre besöka en plats där hon inte har en aning om vart jag är? Känns så opersonligt och jag känner att det är nästan lite lathet att sätta personer i lunden, lite själviskt, jag förstår även att personer vet att de inte kommer att kunna ta sig till en grav för att underhålla den, och då är de kanske bättre med lunden. Men det känns som om en grav är naturligt . Ett bevis på någotsätt .
Men jag vill inte tänka vidare på det. Jag berättade hur jag kände, och det var de hon ville höra. Och när den dagen inträffar så som sagt, undertecknad kommer kriga för en sten och så är det bara. Oavsett vad andra i familjen tycker . Det får stå för dem. Jag är säkra på att de flesta vill ha en plats att gå till.
