liinamedii

Mina tankar om den här hjärtans dagen .
För flera år sedan, så hade jag en person i mitt liv jag inget ville än att den 14 Februari fira alla hjärtans dag med. Men han hade sin familjen på ett håll och mig på ett annat. Vi bägge gick inte ihop. Jag vet faktiskt inte om visste om mig , det vet jag inte än idag . Nu när man ser tillbaka så undrar jag vad jag egenbtligen visst, och hur mycket jag gav . 3 år av mitt liv, 3 år av väntan . "jag ska lämna henne, jag ska berätta, det passar inte just nu osv. Och jag gick faktiskt på det.Och kanske hade de blivit annurlunda, kanske inte. Men efter ett par glas rödvin och ex antal spelade skivor av Lundell så tog jag tag i mitt liv.

Och så hittade jag ju P. Att alltid få frågan hur det har varit på jobbet, när man kommer hem. Att alltid mötas av ett leende och en kram när man kommer hem, det är underbart. Jag drömde här om natten att P lämnade mig, lika hasstigt som mannen för flera år sedan gjorde. Det går inte fortare än att vända på en hand , han var borta. Och jag fick den där känslan av panik i drömmen , jag slet i P och skrek " du får inte! snälla !" Det var fruktansvärt och vakna upp. Och då förstod jag ännu en gång hur beroende man gör sig av varandra, hur man faktiskt blir näst intill en person. P sa någon gång att jag var en sådan stor del av honom, så att han inte skulle kunna vara sig själv om jag försvann. Och jag skulle inte kunna känna igen mig om jag inte hade honom.  Man växer ihop och blir ett "vi" man lever med personen i alla dagar och situationer man älskar, hatar gråter skrattar skriker . Allt. Och det är de som jag är så tacksam för att jag fått .


Kärleken för mig har blivit så mycket annat sedan jag träffade Pirre. Den har blivit på riktigt.


Mina vänner som var med mig på den tiden för tre år sedan, ser nog en skillnad på hur jag ser på kärlek . De ska ha ett evigt tack för hur de fanns där, både nu och då!