liinamedii

Jag lurar mig själv varenda gång jag sätter mig i bilen, och far ut mot byn där han bor. Jag sviker ett löfte som jag gett mig själv...."aldrig mera ska jag såras" jag kan inte direkt säga att jag såras längre, jag är så van vid det. De känns ju men de känns inte på samma sett. Jag vet hur det ligger till, jag vet förmodligen mer en vad någon annan vet, hur det är. Jag vet mer en honom och henne om den är förbannade jävla situationen som jag försatt mig i. visst känner jag när bilen står där min bil brukar stå, visst känns det när jag ser , det känns när jag hör. Men det har känts värre. Det är som att snubbla på tårna när man går barfota. Det gör ont som fan , men man vet om det och tillslut känner man inget, men likt förbannat så blir man trött på att man aldrig lär sig att lyfta på fötterna. Jag ska tala klarspråk. Jag är totalt dum i huvudet , jag har inte ett rätt när jag gör så som jag gör. Jag åker dit ..................varför? Ja det är ett enkelt svar, dock inte den enklaste situationen Jag älskar karln, men vad kan ja göra åt det ? Jag kan inte visa de, jag kan säga de, då han antingen njuter av det, eller inte tror mig. Jag är tydligen för ung för att kunna älska, jag är för ung för att va med i de livet han lever i. Jag är nått jag inte kan rå för. Jag är för ung  , andra blir homosexuella och kommer ut ur garderoben , de kan inte rå för det, de kan heller inte göra någonting åt det, jag är inte homo eller bi men därimot är jag för ung , de hade nog varit lättare att acceptera att jag vara homosexuell.........Det är orättvist. hade jag varit fem år äldre, eller kanske bara två eller tre, hade det förändrat saker och ting? Det här har varit faktiskt den svåraste och jobbigaste sitts i mitt liv. Jag älskar någon som inte kan älska mig, och det fåniga är att jag går på när han säger att han älskar mig. För att jag tror honom,eller så är jag för ung för att fatta bättre. antingen är han en bra lögnare eller så är jag bara dum. Men allt som han gjort måste ju vara mer värt en sex, som egentligen allting ifrån början gick ut på. Men jag i alla fall fick känslor, och tydligen han med, även fast vissa inte tror det så vet jag de. Det var ömsesidig kärlek. Kanske hade det varit lättare om det inte hade varit så. Kanske, kanske inte. Men den ständiga tanken "om" finns ju där, "om jag hade varit 23, om jag hade si , om jag hade så" osv. Jag kan inte göra nått åt min ålder. Hur mycket jag än önskar att jag kunde de, så kommer jag alltid att vara yngre. Jag har alltid varit yngst och det har ju ingen annan haft problem med. Varför ska då han ha det ? Förmodligen är de inte han, utan alla runt  om...Vad ska de säga vad ska de tyck osv...Jobbigt när folk ha problem med sådant eller hur. Det finns så mycket man kan göra någonting åt i dagens samhälle, har jag exempelvis lust med att bli tio centimeter kortare, så kan jag bli det utan problem. Jag kan färga läpparna blå, förlänga håret byta plats på kroppsdelar. Ge av mig själv ...Men jag kan inte göra någonting åt min ålder.


Det är många stunder under åren som jag tänkt , som jag har velat säga till honom. Men de är bara ord för honom och känsla för mig. Känslan av att vilja ha något så mycket men aldrig kan få det, den känslan är hemsk. Sträckbänken och väntan på att under ska ske den är evig, det har jag förstått. Jag kan åka ut till honom 100 ggr till, och åka därifrån med samma vanliga vanvida känsla att "jag kommer inte få mera" drömma kan  man göra, det är gratis känslor kosstar, inte pengar men någonting som är bra mycket mer värt en det. Sanningen är den att drömmen om att han ska ha en nyckel hit och att hans tandborste är här, och att semestern är inplanerad, det är bara en dröm. Och personen som lever i min dröm,  det är inte jag. Det är hon, hon som inte har en aning om att det sitter en liten flicka som längtar efter det hon har tagit. Förhoppningsvis vaknar jag upp med klara ögon och ser saker på ett annat vid, men de kommer inte hända förens någon ersätter den  känsla jag har för honom. Kärlek . .