Utan lasse
En stor del är borta ifrån mig. Igår somnade du in, du gav mig den blicken som man ger någon sista gången man ser varanndra, men jag ville inte se den blicken . Men någonstans där inne i mig så kände jag att de var sista gången. Du stod där i korridoren och vinkade av mig , med just den där blicken . De sista du sa till mig var "att jag ska fortsätta att ha skinn på näsan, och att du snart skulle komma hem" Det var de sista du sa till mig , det var i Måndags nu är det Fredag , och du finns inte längre . inte i livet men du kommer alltid finnas med mig , ja kommer minnas de du sa " ta ingen skit flicka lilla" me de orden ska ja leva och jag kommer alltid att minnas dig . Men de som är viktigtast för mig, är att du visste att jag älskade dig.
han var inte min riktiga gammelmorfar, men jag har växt upp tillsammans med honom. och under de senaste åren fick vi en väldigt fin kontakt med varanndra. Med Lasse kunde jag prata om allting med, kanske just för att han hade svar på allting . Han nekade mig aldrig någonting , han var som en varm öppen och famn . Han förstod mig , han kunde lägga orden i mun på mig när jag försökte få fram de jag ville ha sagt. Han tog hand om mig så jag kände mig på något sätt värdefull och behövd. När mamma igår ringde och berättade "Lasse har somnat nu" Kom som en chock, han sa ju att han skulle komma hem. Han lovade ju. Men han visste om att han inte skulle komma hem, han förstod hur det låg till. Men de förstod inte vi, för han berättade de aldrig . Han ville inte att vi skulle veta. Och så kom det som en chock, Lasse är borta, för mig är han inte död, han är bara borta. Det är faktiskt första gången jag skriver ordet död, han är inte död , lasse är inte död han är bara borta. har så svårt att förstå att jag aldrig kommer få höra rösten igen, svårt att fatta att jag aldrig kommer att få höra honom ropa på mig som "flicka lilla" Så svårt att förstå att han är borta. Igår när vi fick beskedet åkte vi in till sjukhuset för att säga hej då, när han var borta. Han låg där på sängen och jag ville bara skaka på honom , ville så gärna att han skulle vakna. Han fick inte vara borta, ville ju att han skulle vara med . Så som han alltid varit.
han var inte min riktiga gammelmorfar, men jag har växt upp tillsammans med honom. och under de senaste åren fick vi en väldigt fin kontakt med varanndra. Med Lasse kunde jag prata om allting med, kanske just för att han hade svar på allting . Han nekade mig aldrig någonting , han var som en varm öppen och famn . Han förstod mig , han kunde lägga orden i mun på mig när jag försökte få fram de jag ville ha sagt. Han tog hand om mig så jag kände mig på något sätt värdefull och behövd. När mamma igår ringde och berättade "Lasse har somnat nu" Kom som en chock, han sa ju att han skulle komma hem. Han lovade ju. Men han visste om att han inte skulle komma hem, han förstod hur det låg till. Men de förstod inte vi, för han berättade de aldrig . Han ville inte att vi skulle veta. Och så kom det som en chock, Lasse är borta, för mig är han inte död, han är bara borta. Det är faktiskt första gången jag skriver ordet död, han är inte död , lasse är inte död han är bara borta. har så svårt att förstå att jag aldrig kommer få höra rösten igen, svårt att fatta att jag aldrig kommer att få höra honom ropa på mig som "flicka lilla" Så svårt att förstå att han är borta. Igår när vi fick beskedet åkte vi in till sjukhuset för att säga hej då, när han var borta. Han låg där på sängen och jag ville bara skaka på honom , ville så gärna att han skulle vakna. Han fick inte vara borta, ville ju att han skulle vara med . Så som han alltid varit.
Det är så tomt utan Lasse !
Kommentarer
Postat av: Mamma
Vad fint du har skrivit om Lasse.
Trackback
