liinamedii

har tagit på mig mina svarta kläder nu, igen .... Ska åka vid ett, känns jätte jobbigt. Hade inte förväntat mig någon annan känsla heller. Har tjutit i omgångar, känns som tårarna har tagit slut. Med de finns mer. Kommer antagligen i kyrkan. Usch va jobbigt det är, varför var han just tvungen att försvinna, kommer aldrig glömma de stunder där vi satt med våra kaffekoppar och diskuterade allt mellan himmel och jord. Sitter med hans kaffe kopp nu, den är halvfull , den har säkert kallnat oxå. Är inte kaffe sugen för första gången på länge. Känner inget sug alls. Känns bara enormt tungt idag. Lasse har alltid lyssnat på mig, förstått mig , med honom kunde jag prata med allting om, hur det var hemma hur de var med kärleken. Hur allting egentligen stod till. Han var så mycket mer än bara lasse för mig. Om jag behövde hjälp så hjälpte han mig, han nekade mig aldrig någonting. Det är en sådan stor del av mig som försvunnit nu när han inte finns med i livet. Jag har många gånger tänkt hur de ska bli när han försvann, aldrig trodde jag att det skulle bli så här jobbigt. Det är så tungt. Så inne helvete tungt. En obeskrivlig tomhet . . . JAg var inte beredd på det här, inte de minsta, lasse skulle alltid finnas, så som han alltid funnits. Livet är inte som en saga som alla säger, livet har för hasstiga slut. I sagor så hinner de alltid berätta hur mycket de älskar varandra innan allting tar slut. Om jag endå hade hunnit sagt det.