liinamedii

Börjar förstå mer och mer att livet kommer förändras rätt så drastigt snart. Paniken kryper på , tung i bröstet och djupa suckar. Känns som om flyttkartongerna åker upp igen ifrån källaren.  Usch ibland får man frågan om vad man skulle känna om man var fast på en öde ö . Hade tyckt de varit bättre då , då skulle man i alla fall veta att man var kvar där man var. Försöker att se det här som en chans att upptäcka en ny värld, kanske flytta långt bort , kanske fly....igen. Men vart jag än kommer så blir jag aldrig kvar , hinner inte ens slappna av innan paniken kommer inpå. Känns som om allting jag hamnar i är en tillfällig lösning . Orkar inte med att inte veta hur mitt liv ser ut om två månader, är trött på att inte veta hur mycket pengar man får, hur lite mycket man måste välja bort att göra. Helt jävla ärligt talat, så suger livet rätt så hårt nu, låter som en 14 åring,  Men jag hade vart bra mycket lyckligare om jag hade vart 14 å sluppit  behöva dra i alla trådar för att reda ut skiten .