liinamedii

Hej

Vaknade vid åtta tiden i morse. Han hade åkt och det var som han aldrig varit här, så som så många gånger förr. Det enda som påminde mig om att han varit här var den lilla närhet jag fortfarande kände. Och de som påminde om att han någonsin varit i mitt liv var saknade han lämnade kvar. Hade en trevlig kväll tillsammans, som vi brukar ha, Mot alla odds. Solen sken när jag steg upp, tittade ut över gatan med kaffe koppen i handen, kan inte neka att jag stod vid fönstret en bra stund och lät värmen av solen värma mig till ytan , när jag kände mig kall inombords. Jag tänkte släcka ciggen som höll mig sällskap och ta upp telefonen för att ringa. Men de skulle inte tjäna någonting. Efter allt så vet jag att det här är allt som är kvar av de tre åren som vi haft, som han haft medens jag delade de med flera andra. Orden som fortfarande säga mellan oss är bara kanske bara ord, handlingen kommer kanske aldrig därefter. "När det blir du och jag vill jag visa upp dig för hela världen" så sa han en gång ,men det var den gången de. Då kände jag lycka . Nu känner jag mig bara som en handling i en tragisk kärleksång av Tomas le din . Eller en handling i en dikt av en gammal rödvins poét . Kanske är efter allt en asfaltsblomma, som tränger mig upp när det är som hårdast. Men på något konstigt sätt så älskar jag dig. Kanske föralltid kanske inte. Men som Tomas ledin sjöng "En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för dig" Och så som vår gamle rödvins poét lundell "jag saknar dig" .........På något konstigt sätt .