liinamedii

Hej

Jag brukar alltid tänka tillbaka på hur det var som barn, och hur man tänker osv. Och jag har tänkt att börja tänka i mina metaforer igen. När jag var liten så fick jag ett gossedjur , som skulle föreställa en hund, den är verkligen otroligt ful, inte alls vacker men jag tycker mycket om den. Och enda sedan jag fick den så har jag varit otroligt rädd för att tappa bort den, ruffe heter han by the way, ja nu kanske jag inte bryr mig så mycket om just denna hund på de viset, men han ligger i min säng och jag skulle märka om han är borta, en sådan pass stor plats har han i mitt liv/min säng. Nåja, när man har någonting, eller när man väl har någonting, så är man otroligt rädd för att förlora det, man är vaksam över vad man gör med saken man skaffat osv. Och det är lika dant med kärlekar man finner dem man hittar dem man tar hand om den, vissa har man kvar under lång tid, andra misster man eller tappar bort. Och det stör mig, rädslan som finns inom oss alla, att förlora någonting man älskar. Tänk va skönt ddet vore att bara få vara, vara lugn, finna ro, känna det där självklara , som jag gör med ruffe, jag vet att han finns i min säng där hemma, och det har han alltid gjort, och han försvinner ingen stans förens jag säger det, eller flyttar på honom. Och så önskar jag verkligen att det kunde vara med kärleken, han får fan inte gå någonstans förens jag säger det, men är det kärlek, är de tillit ? troligen inte.  För är det kärlek om man inte kan lita på varandra eller är det enbart desperation. Jag skulle luta det åt de hållet, men kärleken är blind, men är det så? Är desperationen de oxå? blind alltså. Men om kärleken är sann då? försvinner desperationen då , kanske är det en kombination av allt, och de här lever man i ... Blindhet desperation kärlek tillit, osv.. En enda stor smet av alltinf, ska man behöva sätta ett ord på det ? Vad skulle de vara, kärlek inte är det hat i alla fall, men möjligen rädsla, rädsla för att förlora något man kanske har tagit för givet, eller bara vill ta för givet, så som jag gör med mitt gamla gosedjur som ligger där hemma i min säng, han stannar ju alltid. Om jag inte flyttar på honom.

När man var liten så kunde man fundera över saker och ting, både värdliga och saker som hade än mindre betydelse, och så är det faktiskt när man är kanske inte vuxen , men äldre man funderar över saker och ting, både värdliga och lite mindre betydelsefulla. Men tillbaka till de unga åren då man fundra över saker och ting. När man var fundersam så frågade man alltid, oftast bara rätt ut. Det var alltid lättare när man var liten.

Min väninna har ett stort dilemma, hon har träffats under en mycket lång period, och de har verkligen angagerat sig i varandra, och nu verkar de faktiskt på henne som om de är tillsammans, hon har slutat träffa andra killar, hon har slutat flirta osv, visst kan hon titta åt andra , men inte att hon skulle gå in på den värld kända "raggnings stadiet" så hon anser som sagt att det är ett "par" men som sagt när vet man , och framför allt hur tar man reda på det på ett bra, och möjligen lite deskret sätt. Man kan ju inte bara säga på en rätt halv tasskig östgöta att.

- Hörde du dö, är väi typ ett par elle ? Man måste nog köra den så kallade omvägen.Jag berättade för min väninna att när karln börjar med att säga " vi" och inte bara inför varandra utan inför andra då kan man kalla sig för ett par, om man inte kör den enkla vägen och frågar rätt ut. Rakt seriöst och på allvar, men jag kan tänka mig att när man är så ärlig och rak som frågar rätt ut är man rädd för att få svaret"jag tycker vi väntar med de" persoligen skulle jag bli förbannad, jag menar jag anser att man är tillsammans när man säger de tre orden, "jag älskar dig"  men det finns ju vissa omständigheter. Man kan ju faktiskt älska någon som man skäms över, eller går det ihop, kan man verkligen älska någon man skäms för att visa upp? jag har inte de problemet så jag går inte in på det, men jag tror att vi tjejer har problem , större problem med den där "bli ihop grejjen" än vad killarna har, killarna glider mer och mer in på den linjen att bli ihop, medens vi tjejer vill hadet direkt bekräftat, och dessutom så är ju de flesta killar mer harmoniska än tjejer det är lugnare, vi tjejer är så snabba med allting, jag menar hur många tjejer har inte fått hört " det går för fort" och då har jag inte tanken inom den sexuella. Jag menar jag som tjej har många gånger dumpad, av hundra tals anledningar, men visserligen har jag näst intill aldrig sagt den rätta anledningen till karl, men jag har även blivit dumpad, aj aj aj, de svider, men hur många tjejer lyckas inte bli dumpad av samma anledning om och om igen, så va fan det är nog lättare att ta det lugnt i ett förhållande, låt karlarna ta det första steget , och om man tycker att man slösar ut ens egna dyrbara tid på att bara gå och vänta på att man är tillsammans, så kan jag garrantera att det finns bra karlkar, eller aa det finns i alla fall karlar som vill ha en, och inte går och väntar så länge att de rätta känns fel.


Tiden kanske känns som ett dyrt ting, men saken är den att det är de enda som du har gott om men den bör inte slösas bort på skit.